Annons
Annons

Allt har sin tid

Allt har sin tid. Visste du att det är ett uttryck som är hämtat ur Bibeln? Mest handlar det om att varken tappa bort sig i funderingar över gårdagen eller planera så långt framåt att nuet glöms bort. Nyår är en bra sådan brytpunkt. Det är ett tillfälle att titta tillbaka och framåt på samma gång. Vad tar jag med mig och vad lämnar jag kvar? Att titta tillbaka för att hitta framåt.

Därför bjussar jag på en liten årskrönika. Lite oombedd, måhända. Är det verkligen intressant att kolla på vad andra gråa medelsvenssons gör hela dagarna? Ja, det är ju det! Jag älskar att smygkolla på andra människors matkorgar i kassakön, titta över axeln vid lånestationen på bibblan och andra föräldrars jobbkläder i kapprummet. Obotlig nyfikenhet heter diagnosen.

Så, här kommer min gråa vardagsårskrönika. Hoppas du också är lite nyfiken på sjukstugor och föräldramöten!

Vinter.

januari-trad

Köldknäpp i januari. Sen var det vanlig skånevinter efter det.

Vintern var min första vinter i Skåne på sex år. En vinter i Malmö. Mest var vi sjuka, som alla andra barnfamiljer. Vi däckades i slutet av januari och önskade oss döden i flera veckor.

När jag väl återvände från de döda, men fortfarande var sängliggande, fanns räddning hos andra som också rest sig från de döda. Och då pratar jag inte om Jesus.

När jag väl återvände från de döda, men fortfarande var sängliggande, fanns räddning hos andra som också rest sig från de döda. Och då pratar jag inte om Jesus.

 

Sen reste sig resten av familjen också från de döda. Jag krävde tacksamhet i tre dagar åt att jag både hade pysslat och gjort pannkakor på alla hjärtans dag. Jag hatar att pyssla.

Sen reste sig resten av familjen också från de döda. Jag krävde tacksamhet i tre dagar åt att jag både hade pysslat och gjort pannkakor på alla hjärtans dag. Jag hatar att pyssla.

Vår.

Sen kom den! Våren! Jag har svårt att tro att det är sant varje år. Jag försökte tvinga på barnen allehanda saker jag gjorde som barn i Skåne. Stackars eländiga göteborgska barn som aldrig har…tja, vad är det de aldrig har gjort egentligen? Det redde jag inte ut. Ändå tvingades de ut på diverse jopphejdi-äventyr. Jag hade som vanlig fel skor och barnen var konsekvent för varmt klädda. Alla mutades med bullar och jag kände mig som en bra mamma.

Iband var faktiskt alla glada på riktigt och behövde inte mutas med bullar. Jag hade nog rätt skor, det är hemligheten.

Iband var faktiskt alla glada på riktigt och behövde inte mutas med bullar. Jag hade nog rätt skor, det är hemligheten.

Påsk blev det också! Gulligt hemma, blodigt på jobbet.

Påsk blev det också! Gulligt hemma, blodigt på jobbet.

April är födelsedagsmånad för båda barnen. (De är alltså gjorda i juli båda två. Så klyschigt!) Storebror hade längtat och väntat på kalaset hemma hos farmor i Småland och till slut kom den stora dagen. Fyra år. Jag grät mammagråten över att mitt äldsta barn inte längre är en bebis och Mediapappan kom ihåg att föreviga exakt varenda ögonblick. Det var underbart.

När blicken säger allt och frisyren resten.

När blicken säger allt och frisyren resten.

Jag åkte till Berlin på våren, med en konfirmandgrupp. Det är häftigt att berätta nutidshistoria som jag faktiskt minns, men som fjortonåringar ser som just – historia.

mars-berlin

För några veckor sedan skedde ett terrordåd precis där jag står och tar bilden. Tanken svindlar.

Vår är också starten för fixande och trixande med sommarens vigslar. Jag höll på att trycka på skicka, men såg i rätt sekund...först hade jag hjärtklappning, sedan kunde jag inte sluta skratta.

Vår är också starten för fixande och trixande med sommarens vigslar. Jag höll på att trycka på skicka, men såg i rätt sekund…först hade jag hjärtklappning, sedan kunde jag inte sluta skratta.

Sommar

Sommar. Det bästa med de bästa. Jag hade fem veckors semester för första gången. Dessutom slutade jag samtidigt som skolorna, så jag hade sommarlovskänsla som höll i sig till mitten av juli.

Små grodor. Kusinen i mitten, årsbarn med Storebror. De ser liksom ut som barn ur ett reportage med midsommarmat. Jag vet inte vems barn det är. Sekunden efter var de rödfläckiga och högljudda. Det är bättre.

Små grodor. Kusinen i mitten, årsbarn med Storebror. De ser liksom ut som barn ur ett reportage med midsommarmat. Sekunden efter var de rödfläckiga och högljudda.

Peka på en död tumlare och hitta flaskpost med en karta till piratskatten. Livet. Och döden för tullaren.

Peka på en död tumlare och hitta flaskpost med en karta till piratskatten. Livet. Och döden för tumlaren.

Bröllopsdagen firas med buller och bång. Eller med ett glas vin i köket.

Bröllopsdagen firas med buller och bång. Eller med ett glas vin i köket.

Höst.

Innerstadskids

Innerstadskids

Vi bodde i en 20-talslägenhet mitt inne i stan. Vi trodde att vi skulle bo där ett tag, landa lite. Vi visste att det var tillfälligt, men trodde på ett långt ”tillfälligt”. Det var det inte. Wham bam, thank you ma’m – andrahandskontraktet uppsagt och tre månader på oss att hitta en bostad. En permanent bostad, för det finns en gräns för hur många gånger det går att flytta små barn. På Blocket fanns ett perfekt litet hus. Detta är bostadsbristens Malmö, så chansen att få en sådan bostad är noll, men jag tog chansen och skrev om vilken oerhört trevlig familj vi är. Vi blev kallade på visning. Mediapappan kunde inte göra sig ledig, så jag och barnen skulle gå. Jag tog på mig prästkragen och tokmutade barnen. Alltså, ni fattar inte hur mutade de var. De hade två godispåsar i varje hand för att hålla tyst. Efteråt fick de klistermärken. En vecka senare visade det sig att de välartade barnen och prästkragen gett resultat. Vi är ju en oerhört välordnad familj, alla vet det. Storebror tror fortfarande att det är på grund av att han var tyst som vi får lov att bo här. Flytten skedde alltså på mindre än tre veckor. ”Vi klarar fan allt” är den samlade reflektionen över hösten.

Helt plöstligt kom det nya uppgifter in i vardagen för Mediapappan. Prästmorsan petar ner lökar och drömmer om vår.

Helt plöstligt kom det nya uppgifter in i vardagen för Mediapappan. Prästmorsan petar ner lökar och drömmer om vår.

Hjälp på jobbet av biskop Storebror.

Hjälp på jobbet av biskop Storebror.

Vi är, och förblir, förskolans wierdoföräldrar.

Vi är, och förblir, förskolans wierdoföräldrar.

Så blev det senhöst, vinter och december igen. Vi blir kvar här ett tag. Vi klarar allt, för att vi vill och för att vi måste. Jag oroar mig för världen, för gränskontroller och deportationer till världens farligaste platser, för presidenter och destruktiva gräsrötter, för magsjuka och regnsommar, för högt och låg och allt och inget. Jag tänker att kom igen 2017, världen – vi klarar allt, för att vi vill och för att vi måste. En vanlig sketen tisdag går det att fuldansa i köket tio gånger på raken till snopp och snippa-sången och leva life just den stunden.

Lusseigelkotten och lussebulldozern.

Lusseigelkotten och lussebulldozern.

En variant av kaosfotograferingen, men vet ni vad? Det blev en fin bild som finns i Mediappans dator och aldrig skillnaden. Och vet ni vad? Det blev jul ändå!

En variant av kaosfotograferingen, men vet ni vad? Det blev en fin bild som finns i Mediappans dator och aldrig skickades. Och vet ni vad? Det blev jul ändå!

Gott nytt år!

Nu kör vi. 2017, it’s on.

(30)
(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Allas

Laddar