Annons
Annons

Mamma

Älskade barn. Mina finaste, klokaste, snällaste, vackraste barn.

Jag skäller så mycket. Jag blir arg för så onödiga saker. Jag struntar väl i om era byxor är bak och fram! Varför lägger jag ens energi på ilska bara för att ni inte kan sitta still i soffan? Till och med nu, när jag hör att någon är uppe och gräver i en leksakslåda, så känner jag hur det rycker i skällnerven.

manne-krage

Livets mest hjärtskärande present. Den är så fin och gör så ont. All min otillräcklighet ligger gömd i den pappersbiten.

I somras, veckan efter jag hade börjat jobba igen efter semestern, så var du så arg på mig för det. I fem veckor hade vi sett varandra dygnet runt, så jag fattar att du var arg på mig den första veckan. Från noll till hundra, så blev brudpar och vikarierande organister viktigare än du. Ditt vapen blev att stjäla plastflärpen till min prästskjorta. Den är ju symbolen för jobbet, både du och din syster tror att jag inte kan jobba utan den. Ni vet inte att en ny bara kostar 20 spänn. Jag har lurat er att de är dyra och att jag inte kan jobba om jag inte har dem, för jag vill inte att ni leker med dem. Jag visste inte att du fortfarande minns händelsen i somras. Jag visste inte att du burit det dåliga samvetet över den försvunna kragen i ett halvår. Jag visste inte. När jag kom hem i söndags, rätt trött efter en hel dags söndagsjobb, så hade du gjort en ny till mig. Minns du på sommaren, mamma? Minns du när jag gömde din sån du har på jobbet, den vita. Minns du det? När du var arg och jag inte berättade och jag hade lagt den bakom staketet, men att vi inte hittade den ändå. Jag har gjort en ny till dig nu, så att du har till jobbet. I min hand placerade du en liten pappersflärp, smakfullt dekorerad. Den passade precis (den var alldeles för smal). Och jag ville bara gråta, för att du har burit på detta i ett halvår. Och jag vill inte att du ska bära saker som inte betyder något. Och jag grät på insidan och när du inte såg, på utsidan. Och jag och Mediapappan har skapat ytterligare en känslomänniska in i denna världen och det är bra för världen, men det gör mig ledsen att du så lätt bär de onödiga bördorna, för de är så tunga.

 "Ta kort på mig med huvudstrumpan" Att vara din mamma...

”Ta kort på mig med huvudstrumpan” Att vara din mamma…

Och du mitt lilla gryn, så yttepytteliten. Du lilla förortsbrutta, som föddes i en ambulans, på en parkering i ett miljonprogram, där morsans skrik dånade mellan de höga husen, så folk på allvar trodde att det var gängskjutningar på gång. Så yttepytteliten på utsidan och så stor på insidan. Du som leder tjejgänget, som vore du Beyoncé. Du, kaxighetens queen, som äger varje rum du går igenom. Hur ska jag någonsin vara mamma nog för dig? Jag kan själv och du får inte hjälpa mig och jag kan själv. Jag ska inte ha jackan och du får inte hjälpa mig. Jag fryser. MEN SÅ TA PÅ DIG JACKAN DÅ!! säger jag hundra gånger argare än vad jag egentligen måste. Skrik inte!! blir såklart ditt svar och inte tar du på dig någon jacka. Och istället för att bara ge mig, så tänker jag att det bra för dig om jag tar striden och sen sitter vi där i bilen och klockan är 17.10 och vi har fortfarande inte kommit från parkeringen, för vi är ledsna båda två.

Att vara din mamma.

”Kan själv, du får inte hjälpa mig!” Att vara din mamma…

Att vara er mamma. Det är att få spela ut hela sitt känsloregister på en och samma gång. Att vara er mamma är att vara bäst i världen och helt fucking värdelös på en och samma gång. Att vara er mamma är att vara jättestor och pytteliten, att orka allt fast slut och sliten. Att vara er mamma är att lyssna i smyg när skratten kommer långt nerifrån magen, att höra en storebror förklara något livsviktigt för en lillasyster (något om hur en grävmaskin är konstruerad) och att lyssna på en konflikt och tänka det får ni lösa själva. Att vara er mamma är det svåraste jag gjort, för varje steg jag tar kan stjälpa allt vi har byggt upp.

Att vara er mamma...

Att vara er mamma…

Nästa gång jag skriker att JAG ÄR SÅ FÖRBANNAT TRÖTT PÅ ATT INGEN LYSSNAR PÅ MIG!!! så vet vi allihopa att jag snart kommer säga förlåt för att jag skrek och kan ni vara snälla att lyssna nu. Och nästa gång jag kommer på någon fånig princip, typ vi doppar inte ägg i yoghurt! så doppa på, för tusan, om ni tycker det är festligt. Och nästa lediga måndag, om jag blir stött och sur för att ni tycker att Frost är en bättre film än Lilla sjöjungfrun, så bara strunta i mig, för då är jag faktiskt inte sur på riktigt. Då är jag bara mammasur.

Och nu lovar jag, dyrt och heligt, att jag ska släppa mina tramsiga plåsterprinciper. Man får bara plåster om det blöder, plåster är dyrt! vad är det för skitsnack?! Alla får plåster, herregud, alla får plåster!

(1.92k)
(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Allas

Laddar