Annons
Annons

Mitt och ditt…

Hallå!

Visst är det så att mitt är mitt och ditt är ditt? Eller? Ni vet, sådant jag köper eller får eller till och med använder som mitt eget men tillhör någon annan ändå inte är någon annans att bara ta utan att fråga? Jag har någon slags tanke om att det faktiskt är så. Eller, jag brukar försöka leva efter det i alla fall. Jojo, jag har också snattat tuggummi under de vilda ungdomsåren alltså och som riktigt ung hade jag en idé om att jag skulle krossa kapitalismen genom att snatta gåslever från den dyraste butiken. Sen fick jag dåligt samvete, men inte SÅ dåligt samvete att jag erkände för någon. Och gåslever har jag aldrig gillat, så jag slängde burken och tja…dåligt samvete har jag väl aldrig haft särskilt länge och kapitalet verkar må rätt väl om vi ser till världsläget, så den illegala gåsleverkampanjen var inte särskilt effektiv.

Men alltså…jag har ändå en rätt tydlig uppfattning om det där att man liksom inte går runt och tar andras grejer.

Ändå verkar det inte bättre än att någon har tagit mina grejer. Min dator, fast det är ju inte min dator utan en sån dator som svenska kyrkan tycker att jag ska hantera. Om och när jag säger upp mig, så får jag snällt lämna tillbaka den. Jag tänker att kyrkan inte är särskilt unik i det, utan att det är så det funkar i de flesta kontorslandskap. Ändå: datorn jag anser vara min, väskan som faktiskt är min – med grejer som faktiskt är mina…någon tyckte att det vore en bättre idé att det var hens. Min smala lycka är att nycklar, plånbok och telefon just då inte var nerstoppade i väskan.

Grundkurs: mitt. Tillhör mig.

Men du måste ju gå till polisen! Det gjorde jag! Jag väntade så pass länge att det inte fanns en enda chans att väskan skulle krypa fram från under ett bilsäte (där jag kollat tusen gånger). Via telefonen kunde jag låsa datorn och se när den kopplades upp mot ett nätverk (jag älskar 2000-talet!) och pling! plötsligt hände det. Plötsligt hade jag inte mindre än tre olika notiser om att min dator nu var igång och användes. Bingo! Jag hade en adress! Ingen behöver väl tvivla på att jag genast tänkte att jag själv skulle åka dit, se ut som värsta gangstern och ba hit med datorn, annars… Alla fattar också att jag inte skulle se ut och bete mig som en gangster, utan snällt fråga om de kanske kunde tänka sig att undvara datorn en stund. Så nej, som en duktig vuxen ringde jag polisen och meddelade att jag minsann visste var min dator befann sig. Det struntade ju polisen i. Kanske, möjligen, eventuellt kommer en utredare ta ställning till om de åker ut till adressen och kollar. Efter det så kanske jag inte kvittrade mitt kvittrigaste kvitter i polisens stackars telefonöra, utan blev kanske, möjligen, eventuellt rätt iskall. Kanske, möjligen, eventuellt snäste jag jamen, tamponger och kulspetspennor typ, vad har man i en väska?! när polisen, görandes sitt jobb, frågade vad jag mer hade i väskan.

Grundkurs: ditt. Tillhör dig.

Alltså, du som tagit min dator: Jag fattar att något i ditt liv är tufft just nu. Du behöver antagligen sälja min dator för att köpa dig något du behöver. Det är bara väldigt tråkigt att du behövde göra dig till tjuv för att kunna köpa dig det du behöver. Jag önskar att jag hade kunnat hjälpa dig på något annat sätt, för just min väska är jag lite ledsen för. Min gröna Marimekko har liksom följt med mig genom livet i mer än 10 år. Och min pärm med manus till vigslar och högmässor innehåller rätt många timmars jobb…

Hittade glass…tröstar lite.

Det löser ju sig. Det är bara otroligt tröttsamt. Herregud, det fanns en lånedator på jobbet och en ny väska ska jag väl kunna hitta… jag blir bara lite ledsen. Jag tittar på telefonen och pricken på kartan där datorn befinner sig. Den pulserar, som om den säger mamma, jag är här. Varför kommer inte polisen och hämtar mig? Här är kallt och snart kommer de tömma mig på innehåll och sälja mig. Mamma, var är du?

 

(17)
(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Allas

Laddar