Annons
Annons

När prästen rymde från klostret…

Har du känt känslan av att inte passa in någon gång? Eller vilken dum fråga, det tror jag alla har. Det blir ju bara extra tydligt ibland.

Jag har gått i kloster! Sant! Näääää, såklart jag inte har. Inget kloster skulle släppa in mig. Inte för att jag är sämre än någon annan, men jag kan ju liksom inte avlägga löften om fattigdom, lydnad och kyskhet…försent för det.

Jag är i Taizé, en ytteyttepytteliten by i Frankrike. Hit kom en man under andra världskriget, köpte en ödetomt och grundade ett kloster. Först hjälpte man flyktingar under och efter andra världskriget, men efter några årtionden började unga kristna från hela Europa vallfärda hit för att leva klosterliv en längre eller kortare period av sitt liv. Och med tiden har det växt. Denna veckan är vi 3500 personer här och det är fortfarande lågsäsong.

Jag var här tre gånger i min ungdom, senaste gången för 17 år sedan. Då skulle jag fylla 18, jag ägde världen, jag skulle komma tillbaka efter jag tagit studenten och bo här i ett år. Sedan skulle jag gå som novis (som en ”provnunna”) i sex-sju år och sedan bli en del av klostrets kvinnliga del, Andreassystrarna. Sant. Det var min plan. Ni får lov att skratta nu. Så mycket ni vill! Undertecknad har seriöst velat bli nunna. Sen tog jag studenten och åkte till Roskildefestivalen istället för hit. Det var också kul. Sedan skulle jag strunta i teologistudierna och jobba med att producera musikfestivaler istället. Ja, ni hör ju. Samma sak alltså. Det är nämligen exakt samma sak, tusentals ungdomar som samlas kring en gemensam sak, bor trångt, äter dålig mat och blir kära i varandra.

Tre saker: *tacksam för maten därhemma. *Impad att det går att föda tusentals människor för nästan inga pengar alls. *Godare än det ser ut!

Och här är jag nu igen. 34 år gammal. Och är…för gammal. Och…för ung. Det finns nämligen en vuxenavdelning mitt bland kidsen. All verksamhet vänder sig till åldrarna 17-29. Och i vuxenverksamheten är ingen under 50…och jag är lite vilsen. Jag flyter runt, kollar så att mina kids (alltså inte mina biologiska, utan mina kyrkiska) har det bra. Och eftersom de har det bra och älskar allt och inte vill hem, så finns det liksom inte så mycket att göra…
Så jag:
*säger ”I’m in silence” och verkar from som ett lamm och slipper då leka lekar och sjunga Wind of change med någon gitarrkille som borde tagga ner om han vill få en tjej.
* låtsas läsa uppbygglig litteratur, men är egentligen helt uppslukad av en bok som handlar om sex och våld.

* Går på pilgrimsvandring, dvs rymmer. Igår rymde jag 13 km till fots för att få se lite annat och inte känna mig instängd. Det var fint. Det blev som en pilgrimsvandring, faktiskt. Komplett med både skoskav och tystnad…och även att få känna sig lite fri. Jag har bekymmer med instängdheten. I samma stund som de säger please don’t leave the community area, så får jag ett trängande behov av att leave the community area. Jag borde jobba på mina auktoritetsproblem…

Präst på rymmen från klostret.

Jag är så innerligt tacksam över att jag inte blev nunna. Det är fantastiskt här, tro inget annat! Det är alltså ett kloster, men tänk bort allt du tänkt om en allvarlig och sluten verklighet. Här bor några män som valt varandra och kyrkan som familj – och fått tusentals ungdomar på köpet. Att som ung människa få uppleva detta är helt otroligt…det är nog bara det…att det slutat vara min kopp te. Och att jag inte hittat hem igen. Jag har nog hittat vilse lite. Och det är också bra!

(33)
(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Allas

Laddar