Annons
Annons

Sjung om studentens lyckliga dag…Herregud, vad har jag gjort?

Det går ju att tacka nej, eller hur. Man kan alltid tacka nej. Sen. Först ska det ju finnas något att tacka nej till.

När du är färdigpluggad, så ska jag läsa naturvetenskapligt basår. Så säger jag till Mediapappan ibland. Han stöttar och hejar på. Och ifrågasätter såklart. Jag skulle aldrig palla leva med någon som strök mig medhårs. Det skulle dessutom göra mig odräglig.

Ända sedan vi träffades så har du pratat om att doktorera, att skriva till det där kapiltet i din uppsats, som skulle göra den forskningsförberedande. Vad vill du?

Ja, fy tusan…vad vill jag? Både och. Allt möjligt. Allt på samma gång. Jag vill veta allt om fossiler och svarta hål och samtidigt forska sönder alla barnbiblar som någonsin rört vid en tryckpress. Jag vill ha labbrock och prästkrage. Jag vill gråta över algebra och vända ut och in på gubbars resonemang om andra gubbar. Jag vill allt. Jag kan allt. Jag är inte 100 år. Jag har all tid i världen, inget behöver gå snabbt.

Så vad vill jag? Jag vill forska. I text. Hur det än är, så väljer jag alltid bokstäver framför siffror och tragglande Gudgubbar över fossiler och DNA-spiraler.

Jag kan plugga, jag är inte rädd.

Min examen är 11 år gammal, det är gammalt i den där lärda världen. Outdated, bäst före, parasta ennen. Steg ett blir att se vad jag måste göra av den för att kunna fortsätta. Jag kan ju liksom inte bara gå in på universitetet och och säga Tjena, har ni saknat mig? Var är min stol? 

Min slutuppsats, examensarbete, handlade om barnbiblar och vilka av de blodiga historierna i Bibeln vi väljer att ta med i barnbiblar. Vill jag fortsätta med det? Kanske, jag är fortfarande oerhört fascinerad av ämnet. Samtidigt känner jag att jag kanske ska börja från noll. Repetera det jag kan och fördjupa något nytt intresse? Lyfta kvinnor i kyrkohistorien? Eller framställningen av ost och öl i kloster? Eller häxprocesser? Eller moderna kyrkobyggnader?

Allt börjar med ett mail till en studievägledare, med frågor om halvtidsstudier på distans. Och en fråga om att boka möte. Det ligger som utkast i mailkorgen. Det känns definitivt. Skickar jag det, så är bollen i rullning.

Utdrag ur mailet. Klickar jag på skicka, så är bollen i rullning. Det är avskuret i kanten alltså, det står inte att jag har två barn på dagtid, utan att jag inte kan plugga dagtid.

Tar jag på mig för mycket? Orkar jag? Nej. Ja.

Jag måste nog göra detta, va?! För det låter liksom på hela mig som att nu är det nu. Jag är inte 100, men jag är faktiskt inte 20 heller.

10-12 år tror jag det kommer att ta. Och det är ok. Det är mycket som ska klaffa längs vägen också. Det tar jag då.

Nu! Nu skickar jag. Nu är det nu.

And baby when you call me, you can call me Dr Ohman.

 

(23)
(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Allas

Laddar