Annons
Annons

Vad hände på påskdagen egentligen?

På påskdagen, berättas det, att några kvinnor gick för att göra i ordning Jesu kropp med olika oljor. De skulle balsamera honom helt enkelt. Man hade inte hunnit det innan sabbaten började på fredagens kväll, så i gryningen på söndagen skyndade de sig dit. I ökenländer vill man inte att döda kroppar ligger särskilt länge utan att tas omhand. Rätt logiskt, milt sagt, eftersom en död kropp luktar…tja, död kropp. Kompost med kött. Typ. I alla fall, när de kommer till graven, så är inte Jesu kropp där, istället möter de honom levande. Dödens makt är bruten. Ljuset vinner över mörkret, livet över döden, godhet över ondska etc. Påsken bär ett fantastiskt budskap, oavsett om man tror på Gud eller inte.

Annons

Mitt största vittne om påsken kommer alltid vara min dotter, henne som jag här kallar Lillasyster. Hon heter Stella. Stella som betyder stjärna. Hon heter Tilde också. Så att hennes namn bildar orden Ställa till det. För det var precis vad hon gjorde, en påsknatt för tre år sedan. En påsknatt när gränsen mellan liv och död inte var självklar, men när livet bestämde sig för att vinna alla segrar.

Vi hade varit på en liten tillställning hemma hos kompisarna som bodde kvarteret bredvid. Stämningen var hög, men jag var trött och tung så runt midnatt tackade vi för oss och bar ut en sovande Storebror till bilen. Jag hade lite ont i ländryggen och skämtade om att vi kanske kommer tillbaka senare för att lämna av Storebror och dra vidare till förlossningen. Skämtade, för inte kunde jag ana att vi skulle vara tillbaka mindre än en timme senare.

När vi klev innanför dörren small det till. Helt plötsligt drog allt igång, inte en molande värk utan en filmförlossning. Pang! Vattnet gick och plötsligt insåg jag att barnet kommer nu. Det kommer inte ta 16 timmar som med Storebror, detta händer nu. Mediapappan pratade med taxibolaget och förlossningssköterskan i två olika telefoner och klockade värkar med en tredje. Storebror slängdes in i taxin utan barnstol (som sagt, ett kvarter upp till vännerna som haft påsk-kalaset) och slängdes sedan av. In i en famn, med sin lilla ryggsäck dinglande, tårarna rinnande, hjärtskärande gråtande. Taxin vände och började köra mot sjukhuset, en resa på ca 15 minuter när trafiken är gles. Då kom första krystvärken. Barnet kommer nu! Ring en ambulans, barnet kommer nu!

Hemma vid vårt torg stannade taxin och snart synes blåljus över nejden. Vi behöver att du reser dig och går ut ur taxin själv. Jag tyckte att de var dumma i huvudet. Jag kan inte gå, jag har krystvärkar skrek jag och började bröla det där urmodersljudet som bara födande kvinnor gör. Det som låter som en blandning av en råmande ko och en skräckfilmsscen. Ingen trodde på mig. Du kan omöjligt ha krystvärkar, vi behöver att du själv går ut ur taxin. Och då gjorde jag det. För henne gjorde jag det. Jag hade inget annat val. Inne i taxin kunde jag inte stanna. Eftersom ingen utom den stressade Mediapappan trodde på mig när jag skrek att jag hade krystvärkar, så fick jag ta mig ut, skyld av Mediapappans adidashoodie (den tvättades sedan och bars länge som en trofé). Jag gick till ambulansen. Stödd av ambulanspersonal, men på mina egna ben.

En minut tog det, efter att jag kommit in i ambulansen. En minut. Du har ju krystvärkar! utbrast ambulanssjuksköterskan. Det har jag ju sagt sedan vi ringde 112!!! skrek jag. I journalen står det att hon föddes på en krystvärk. Jag vet att det var tre.

Sen föddes hon. På ett torg i en förort som just då kämpade så mycket med döden. Där unga människor skjöts till döds, där alla var vana vid blåljus. På en parkeringsplats vid torget fick livet vinna den påsknatten.

Vi valde livet, du lilla Lillasyster och jag. Vi valde påsken! Det hade kunnat gå åt andra hållet. Din bror fastnade två år tidigare och fick tas med sugklocka, du hade lika gärna kunnat fastna på samma ställe. Var hade vi varit då? De skickade två ambulanser. Jag reflekterade över det först efteråt i sängen på BB. De skickade två. En till dig och en till mig.

På torsdag blir du tre. Jag tänker ibland, när du fräser som en katt åt mig för att jag bett dig om något så orimligt som att städa undan dina klossar, att där finns allt liv i den starka lilla kroppen. Allt liv. Livet vi valde, en påsknatt på Hisingen.

Glad påsk!

(57)
(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Allas

Laddar