Annons
Annons

Vad ska jag ha på mig?

Det är ju en fråga vi alla ställer oss ibland. Vad ska jag ha på mig? eller ännu hellre påståendet Jag har inget att ta på mig! I nio fall av tio har vi ju garderoben full av kläder, men vi känner inte för något av det där som hänger. Eller vaddå hänger? Vem försöker jag lura? Jag hänger upp tre plagg: Kaftanen (Typ prästkappan, den långa svarta som används när det är extra fint och speciellt. Vissa präster oftare, andra mer sällan. Jag är mittemellan), en klänning med fjärilar och en med prickar. Alla andra kläder ligger vikta (alltså intryckta) i hyllor. Eller i torktumlaren. Eller i tvättkorgen. För precis som alla andra, så använder jag typ bara 10-15 plagg och skriker Jag har inget att ta på mig!!! rakt i fejset på de andra plaggen som sorgligt ligger och skrynklar sig i hyllan.

Som präst har man speciella kläder på sig när det är gudstjänst. Om ni vill, så kan jag göra ett inlägg om såna lite konstiga kyrksaker, som kläder och konstiga ord. Skriv till mig vad ni skulle vilja veta, så ser jag vad jag kan fixa! I alla fall, prästen klär ut sig. På riktigt! Den långa vita är en dopklänning som passar (oftast, läs vidare), halsduken symboliserar ett ok som gör det lättare att bära människors bördor och manteln är Jesus mantel. Vi klär alltså ut oss till Jesus. Världens äldsta cosplay! Dessutom klär vi bort oss själva. Ingen behöver tänka på att prästen har tandkrämsfläckar på skjortan eller knappar koftan som ser ut som hallon. Det kanske inte hade gjort så mycket om det hade synts, men prästkläderna är ju allmänhet hundra gånger vackrare än de kläder vi själva går och reafyndar, så ofta är det rätt skönt.

Igår hade jag bestämt mig för att komma ihåg att ta med mina prästkläder till jobbet. Det kan ju tyckas vara en självklarhet, men nu är det Johanna Öhman vi snackar om. Under påsken for jag runt i lite olika kyrkor, så det enklaste blev att ta med sig kläderna hem. Fail. På motorvägen kom jag på att jag glömt något. Det var försent att vända. Det löser sig är ju något av ett livsmotto och fick bli så även denna gång. Det finns ju kläder i kyrkan, något borde väl passa. Tja, något borde ju passa. Eller? En liten detalj i sammanhanget är att mina kollegor är bredaxlade män över 1.80. Jag är rätt späd och under 1.70.

Alltså, mina arbetskläder utgör ju ingen säkerthetsuniform, så detta är ju inget allvarligt. I uniformen ingår dessutom ett snöre som man binder runt midjan och…men känslan…känslan av att arbeta i kläder som inte passar. Det är inte kul.

Alla vet att det ändå är utsidan som räknas, hur mycket som är instoppat, uppvikt och ihopbylsat spelar ingen roll, för det funkade faktiskt. På utsidan.

Och väl hemma, så hängde den där, som en fladdrande extragardin…till ingen nytta alls.

Allt är yta, glöm inte det 😉

(14)
(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Allas

Laddar