Annons
Annons

Please, Please Mister Postman

Det klagas ofta på posten. Brev som inte kommer fram, paket som är förstörda, garanterade utdelningstider som inte hålls och så vidare i all oändlighet.

Tydligen är detta inget exklusivt svenskt.

Igår kom posten som vanligt vid lunchtid och i lådan låg ett vykort. Kul! Vykort är verkligen inte vanliga i vår brevlåda. Från London, åh vad kul! Big Ben by night, festligt och stämningsfullt. Undrar vem som har åkt till London och tänkt på oss. 

Jag kände igen handstilen rätt snabbt. Det var Storebrors fina bokstäver och en tydligt textad hälsning till en hemmavarande lillasyster. Från maj månad.

Någon posttjänstehen har alltså strukit över London med en svart penna. Mysterium…

Vad har då hänt? Jo, vykortet har varit på lite villovägar. I Filippinerna. Avståndet mellan London och Malmö är ca 805 mil. Avståndet mellan London och Clark Freeport i Filippinerna (som alltså är en gammal amerikansk militärbas) är ca 1800 mil. Vykortet har således tagit en liten omväg. Det har ju liksom åkt tillbaka från Filippinerna också.

Hit åkte det! Jag älskar internet. Förr i tiden kunde man inte titta på bilder på postkontoret i staden dit ens vykort åkte fel, hur gärna man än ville. 

 

Reaktionerna från barnen: Har vi fått kort? Från vem då? Från mig? Jaha. Varsågod då, lillasyster. Åh fint, tack. Hallå barnen, tycker ni inte det är konstigt att det tagit fem månader för kortet att komma fram? Nej. Posten har väl glömt. 

Ja, typ så. Posten har väl glömt. 

 

(5)
(0)
Kommentera

Johanna på Instagram



Annons

It sucks!

Av alla power tools jag aldrig trodde jag någonsin kunde äga (är det ens en fullständig mening?), så var nog ändå lövblåsen/sugen den sista.

Det är väl höjden av lathet, har man en fungerande kropp, så får man väl kratta?! Så har jag tyckt och så har jag sagt. Nu säger jag inte så längre. Andra hösten i huset med fyra stora träd och jag kräks om jag ser en enda kratta till.

Löven måste bort. Så är det bara.

Sagt och gjort. Jag och barnen åkte till en sån där affär där jag inte vet vad hälften av sakerna ska användas till och andra hälften är sågar upphängda i barnhöjd. Enligt internet skulle det finnas en lövblåsare där för 200 spänn. Rimligt, kände jag. Det fanns lövblåsare för 2000 spänn också. Extremt orimligt, kände jag.

Internet har aldrig fel och nog fanns det en lövblåsare för 200 spänn. Vi plockade åt oss den, tittade på en enorm uppblåsbar tomte, önskade oss fusklego (alltså lego av annat fabrikat än just lego), klämde på hundleksaker som pep, hade slagsmål med julpapper, kollade i almanackan när det egentligen är jul och funderade på varför det var jul i affären när det var 70 dagar kvar i almanackan…

Väl hemma var mitt nya vapen färdigt att testas. Arbetsfördelningen var självklar. Mediapappan gjorde råbiff. Prästmorsan lekte Rambo med äppellöven. Ibland vinkade vi till varandra och mådde fint. 

Händs app!

Själv lekte jag mest krig. Sådär som typ åttaåringar gör, men som vuxna inte kan låta bli när de får något vapenaktigt i handen. Har det forskats på det? Varför vi gör så, menar jag? 

Nöjd över dagens gärningar, åt jag 200 gram rått kött toppat med en rå äggula och kände mig som en Queen. En power tools-råbiffsqueen. Om du ser mig på stan med min lövsugare på ryggen, backa undan, för då vet du att jag menar allvar. It’s my leaf sucker and I’m not afraid to use it.

Yippiekayay maddafakker!

 

(35)
(0)
Kommentera

Annons

Förväntan

Jag har ett förjäkla morgonhumör, främst när det är mörkt på morgonen. 06.00 ringer min klocka och min första tanke är alltid en litania av svärord. Jag är sur på allt. Mörker är en tydlig markering för min kropp att det är sovtid. Mitt arbete och samhällets förväntan på effektivitet kräver ju dock att en människa går upp på morgonen trots mörker.

Idag när jag lämnat av barnen, så rannsakade jag mig själv. Vad har jag för förväntningar på barnen, egentligen?

Bakgrund: Storebror har ärvt sin mors morgonhumör. Arv eller miljö kan diskuteras. Antingen är det nedärvt, genetiskt, inlindat i spiraler av arvsmassa….eller så har han under 5 år upplevt min vresiga nuna varje morgon och insett att så kan man också bete sig.

På morgnarna vaknar två i familjen, trötta och sega, men ändå med ljusa tankar om dagen som ligger framför. Mediapappan och Lillasyster tar morgonlivet med jämnmod. Storebror och Prästmorsan vaknar och fräser. En sätter sig vid sin klädhög och jämrar sig över att han äääääär så tröööött. Den andra stegar runt som en brontosaurus och fräser som en velociraptor åt alla som hon anklagar för allt hon själv är orsak till. Varför har jag inga rena strumpor?! (du har inte tvättat…)Vem har slängt min puderborste på golvet?! (Varför envisas du med att ha ditt smink i hallen när du har två fullt fungerande badrum?!)

Rimlig attityd när morsan är förebilden

När vi sen kommer till det sista morgonsteget, att få på sig skorna och gå ut till bilen, så är vi så uppretade att minsta lilla felhörning, fördröjning eller snedsteg får proportioner som är fullständigt orimliga.

Sen blir vi kompisar. I samma ögonblick som vi svänger ut från uppfarten, så är det som att inget hänt. Det på verkar inte resten av dagen och det påverkar inte nämnvärt våra övriga relationer.

Det jag alltså egentligen rannsakar hos mig själv är: Varför förväntar jag mig att barnen ska vara glada? 

Snäll och artig är bra grejer att vara. Alltid glad är däremot ett fullständigt orimligt krav.

Nu får det vara slut! Från och med imorgon ska jag bita mig i tungan när jag vill fräsa. Jag ska bemöta trött trulighet med gullegull. Jag ska hjälpa till med skor utan att ifrågasätta någons ålder. Och framförallt: Imorgon, 12/10 2017, ska jag sluta förvänta mig att mitt äldsta barn ska bete sig ok när jag inte gör det.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Vem var det nu som sa det…? (Ironi i text är ibland svårt. Jag vet vem det var. Jag vet var det står.)

Orimlig attityd om den förväntas vara konstant.

Slut på meddelandet!

(18)
(0)
Kommentera

Laddar