Annons
Annons

Say ma-ma, OK-stämpel i rumpan, godkänd av staten

Lillasyster har fått sin ok-stämpel i rumpan.

Hon klarade fyraårskontrollen med bravur.

Hon är normal

Och jag får så dubbla känslor av det där.

Barnet kan rita en gubbe. Barnet är således normalt. 

Jag älskar att bvc finns. För oroliga föräldrar, för familjer som behöver stöd, för barn som lever i utsatthet, för enkla och svåra frågor, för att upptäcka missförhållanden eller en instans dit man kan vända sig när man varken vet ut eller in.

Jag fattar att det är bra att upptäcka om barnet inte ser bra, hör bra eller har svårt för något som man behöver kunna. Det är när barnet tvingas in i normens snäva ramar som det skruvar runt sig långt inne i hjärteroten. Storebror ritade aldrig någon huvudfoting. Han hoppade det. Han har liksom inte varit så intresserad av några jäkla gubbar utan hals. Han ritar fortfarande rätt kasst. Han skriver istället. Och då måste man som förälder förklaaaara för staten att det inte är något fel på att barnet inte ritar fakking huvudfotingar eftersom han är bra på aaaandra saker.

Lillasyster följer normen mer än sin storebror. Hon är kreativ, men en del av den kreativiteten fick stryka på foten igår, för att  våra trånga normer bestämmer hur vi ska tänka. Den roliga leken en ska bort lektes enligt alla bestämda regler. En jacka, en strumpa, en tröja och en penna – vilken ska bort? Ja, pennan såklart. Det vet vi ju alla. För en penna är inget klädesplagg. Lillasyster tänkte en stund och sa sedan självsäkert Jackan! Varför det? Hur tänker du då? För jackan kan man knäppa! Wham, bam, thank you ma’am – klart jackan ska bort. Ja, men det var ju fel. Just ordet fel användes givetsvis inte, men Lillasyster fick klart för sig hur man ska tänka.

Vi har ett underbart bvc. Det finns så stor omsorg och så stort kunnande hos dessa barnsjuksköterskor att jag blir rejält imponerad. De är proffsiga utan att bli kalla och snälla utan att bli mesiga. Jag blir bara så tveksam till metoderna. På ett större plan alltså, nationellt. Vill vi ha ett samhälle där alla tänker att pennan ska bort? Där en egen lösning är fel? Och där vi lär oss det i fyraårsåldern?

Och hela tiden var hon duktig. Jag sa det med, shame on me. Och Lillasyster var så glad, för hon hade varit så duktig. Redan som fyraåring, så vet hon att det är duktig hon ska vara. Inte för att det är fel att vara duktig. Jag är duktig på en massa saker, men den duktigheten slår också över minst en stund om dagen. När duktigheten blir lag. När mitt värde ligger i duktigheten och dödar glädjen i att upptäcka att en ska bort har mer än en lösning.

Visst var du superduktig, älskade dotter. Men mest var du du, med allt vad det innebär.

(32)
(0)
Kommentera

 


Annons

barnkalas och godismonster

Alla pigga, glada fåglar sjunger kvitt, kvitt, kvitt
Alla västanvindar leker glatt tafatt
Alla sippor målar ängarna i vitt, vitt, vitt
Alla flickor provar ut sin nya hatt

April, det gör ingenting att vinter varit svår
April, när du nu till sist slår ut ditt blonda hår

April är stor kalasmånad för familjen Öhman. Båda barnen är resultat av semester och nio månader efter juli kommer april. Det är sjukt vanskligt med två aprilbarn i en prästfamilj eftersom det ofta är påsk i april och risken att mor jobbar 12-timmarsdagar kring födelsedagarna är stor. Nästa år råkar Lillasyster ut för det. Ja, jag har kollat upp hur det ser ut de närmsta fem åren…för jag gillar ju att oroa mig. Man skulle kunna säga att oro är som en liten hobby jag har.

I år var det tidig påsk – klang och jubel! Mamma är hemma på diverse högtidsdagar!

Han hade beställt kött, bea och pommes. Och cola. Han sysslar inte med trendig hipster-mat, den där sexåringen.

Först ut är storebror, han är redan avklarad. Lillasyster väntar till nästa fredag (barnbidragsdagen, så himla smart tjej!). Däremellan ska det roddas ett barnkalas…och alla andra högtider som råkar sammanfalla.

Vi firar nämligen allt!

När kamremmar brister, snoppkompisar dunkar ryggar i kultureliten och kemvapen anses som ok krigsföring så har vi bestämt att allt som kan firas måste firas. För att inte gå under. Litet eller stort, men kan det firas så ska det! Och den som har koll på varenda datum i alla roliga alternativa almanackor är Storebror. Dagen efter sin födelsedag, slog han upp sina stora blå (fast de är smala och bruna) och deklarerade högt att Det är tråkigt att det inte är min födelsedag, men jag är inte ledsen, för idag är det lakritsens dag! Alla jublade! Somliga vuxna dubbelkollade sanningshalten i detta med google och stämde sedan in i jublet. Lakrits till alla!

Resterna av tårtan och lakrits! Annandag födelsedag…

Idag är det kalasade. Inte för lakrits, utan för barn. Massor av barn kommer på maskerad till hyrd gympahall. Stafetter, dansstopp med Shuffla, kåv-me-brö, cupcakes och godispåse. Och en pinsam mamma som ju nog måste leda den där dansstoppsleken och därmed shuffla. Allt är noga förberett. Typ. Sådär förberett som det kan bli när 20 stycken 4-6åringar ska umgås intensivt i två timmar. Mediapappan och Lillasyster kämpade hårt med att göra godispåsar. Och åt upp resterna. Såklart!

Två Dumle, två fruktkolor, en klubba, en tablettask…aaaaand repeat.

April, april…vårt blodsocker är ständigt högt i fyra veckor. I maj får vi käka morötter varje dag. Endast. Och salladsblad. Och grovbröd. Och typ spenatsmoothies. Eller nja, men vi återgår till någon slags normaltillstånd i alla fall.

Fast vet ni, firas kan det som firas bör. Sockerchockade roddar vi oss igenom årets mest intensiva kalasmånad. Och långt in i själen så mår vi så himla bra.

För vad vore livet utan kalas?

April, det gör ingenting att vinter varit svår
April, när du nu till sist slår ut ditt blonda hår

(18)
(0)
Kommentera

 


Annons

Kamremsbyte

Sen eftermiddag, motorväg, hastighet ca 40 km/h pga att infarten till Malmö närmar sig.

Ljud som hörs i bilen:

  • Brus från motor och däck mot asfalt
  • Andra bilar
  • Radions eftermiddagsnyheter
  • Barn som sjunger egenkomponerade sånger
  • …samt ett skrällande, ihåligt, metalliskt ljud framifrån…

Hela instrumentbrädan blir svart. Bromspedalen fastnar.

Prästmorsan får panik, men eftersom farten är låg, lyckas hon svänga in till sidan och placera bilen rätt snyggt, utom fara. Prästmorsan andas häftigt.

Barnen, bilen har gått sönder. Nu behöver jag att ni samarbetar. Fan, fan, fan. Jävlar, jävlar,jävlar.

Mamma sa fan och jävlar!

Strunta i att jag svär, bilen är sönder! Jag ska bara ringa några samtal och då behöver jag att ni är tysta. Ok?!!?

Här har det gått upp för Prästmorsan att detta lika gärna hade kunnat hända 1 km tidigare och då hade vi kanske inte levt. Efterchockspaniken sätter in lagom till att operatören på assistansbolaget svarar. Hon får ta emot ALLT. Vilken hjälte! Dagens ros till henne! På ett och samma andetag försöker Prästmorsan förklara vad som har hänt, samt införliva hela sin dödsångest i samma andetag.

Hej. Min bil har stannat på motorvägen. Jag vet inte vad jag ska göra. Vi står vid sidan och har varningsblinkers på. Hur ska jag göra nu? Barnen sitter i baksätet. Vi hade kunnat vara döda. Det hade kunnat bli seriekrock. Jag har tid för kamremsbyte nästa vecka, men det är väl inte lönt nu? Tänk om det hade hänt vid förra avfarten! Då körde jag i 110! Och jag måste ju ha bil. Vi ska ha barnkalas nästa vecka, då måste jag frakta saker i bilen. Och vi hade kunnat dö. Jag har ju BARNEN i bilen!!! 

Ja, ni fattar ju. På ett enda andetag fick jag ur mig allt. Och guld-tjejen på assistansbolaget bara slöt in mig i sin varma famn av samtalsmetodik. Hon fick klart för sig att alla mådde bra. Sedan ledde hon mig ut ur bilen, efter att jag kollat med mig att jag kunde lämna bilen säkert. Hon pratade så lugnt och varmt med mig att när jag kom tillbaka till bilen efter att ha satt ut varningstriangeln, så var jag lugn och kunde svara på hennes frågor.

Mamma, vi ska åka bärgningsbil!

Efter en stund kom bärgningsbilen. En trevlig ung bärgare berättade för mig att det var kamremmen (jag hade in i det sista hoppats på något annat). Han vinschade upp bilen på sitt flak i ett huj. Då. Då gick det upp för barnen. Mamma, vi ska åka BÄRGNINGSBIL!!! Ja, vad kul va! (försök säga det pedagogiskt, utan ironi i rösten). Bärgaren påminde mig om att stänga min fönsterruta, för det kunde nog blåsa en del på vägen. Bara det att…fönsterhissen slutade fungera i samma ögonblick. Rutan var fast långt nere i dörren. Kul. Kul att åka bärgningsbil genom hela Malmö med rutan öppen. VERKLIGEN JÄTTEKUL!!!!

Malmö, lite grann från ovan. Rättare sagt från flaket på en bärgningsbil. Pildammsparken till höger och sjukhuset till vänster. Mycket nöje!

Sen kom vi hem. Sen tejpade jag för rutan. Sen ville jag gråta.

Välkommen till skrotupplaget!

Sen gick allt snabbt. Vips kunde vi lägga om billånet och fick en bra magkänsla för en annons hos en bilhandlare…och familjebilen kunde levereras. Vi kör numera Ford. Som ca 10-åring under Ronny och Ragge-perioden av 90-talet, har jag en rätt ambivalent relation till Ford. Jag har svårt att släppa Fårrrrden. Minns ni?

Jag hittade en snigel, mamma!

I väntan på leverans fick kollektivtrafiken göra sitt. Storebror kan man ändå lita på. Om man säger att vi måste skynda oss, så skyndar han sig. Om man säger att han ska sitta still och inte sparka på sätet framför, så försöker han i alla fall. Lillasyster däremot. Give me a break… Vi måste skynda oss!! Ja, men jag hittade en snigel…. 

Ja herregud…slutet gott, allting gott.

Kamremmen byttes i alla fall – till en helt nybegagnad bil…

Stenhårda brudar kör Ford. Bara så ni vet.

 

(23)
(0)
Kommentera


 

Laddar