Annons
Annons

Är gräset grönare på andra sidan?

Det växer, frodas, spirar…

Förra året var vår första vår-sommarsäsong med trädgård. Jäklar i lådan vad vi gick ut hårt. Vi planterade, fixade, grävde, förgrodde, satte ut, vattnade…Och höll på att bränna ut oss på kuppen.

Annons

Varenda litet maskrosfrö som letade sig ner bredvid tomat och morot blev liksom upphov till ångest och leda.

Visst älskade jag skörden, den lilla som blev när det mesta kvävts av diverse annan växtlighet. Små fina morötter och tja, rätt mjöliga tomater, men det låtsades ingen om. Så, visst älskade jag skörden. Men belöningen var så liten… vi hade någon slags tanke om att vi skulle bli självförsörjande på lök. Varför i hela himlen skulle vi bli självförsörjande på LÖK? Vi äter mycket lök, men det är ändå ingen särskild stor del av matbudgeten. Lök liksom…

Så i augusti tittade jag ut över det härligt prunkande ångestlandskapet…

…Och körde gräsklipparen över alltihop.

Inget grävdes, ingen jord vändes, ingen sensommarskörd bärgades.

In Sweden we call this ”an överväxt greensakscountry”

Och med det, följde en ångestlättnad av Guds nåde. Det var ju bara att klippa!

Vi är igång mer än heltid båda två och barnen är inte tillräckligt stora för att hjälpa till på riktigt. Det är fortfarande en obalans mellan hjälpa och skälpa. Varför i hela friden skulle vi ägna oss åt FLER projekt?! Är vi tappade bakom gräsklipparen?!

I år klipper vi gräset, har köpt färdigkultiverade jordgubbsplantor och lite örtfrön. Och tänk, det räcker!

Maskrosorna ger fortfarande ångest, men min vilopuls är lägre. Good enough, good enough, good enough…min hjärtrytm dunkar good enough.

(13)
(0)

Kommentera


 

Annons

Laddar