Annons
Annons

Förväntan

Jag har ett förjäkla morgonhumör, främst när det är mörkt på morgonen. 06.00 ringer min klocka och min första tanke är alltid en litania av svärord. Jag är sur på allt. Mörker är en tydlig markering för min kropp att det är sovtid. Mitt arbete och samhällets förväntan på effektivitet kräver ju dock att en människa går upp på morgonen trots mörker.

Annons

Idag när jag lämnat av barnen, så rannsakade jag mig själv. Vad har jag för förväntningar på barnen, egentligen?

Bakgrund: Storebror har ärvt sin mors morgonhumör. Arv eller miljö kan diskuteras. Antingen är det nedärvt, genetiskt, inlindat i spiraler av arvsmassa….eller så har han under 5 år upplevt min vresiga nuna varje morgon och insett att så kan man också bete sig.

På morgnarna vaknar två i familjen, trötta och sega, men ändå med ljusa tankar om dagen som ligger framför. Mediapappan och Lillasyster tar morgonlivet med jämnmod. Storebror och Prästmorsan vaknar och fräser. En sätter sig vid sin klädhög och jämrar sig över att han äääääär så tröööött. Den andra stegar runt som en brontosaurus och fräser som en velociraptor åt alla som hon anklagar för allt hon själv är orsak till. Varför har jag inga rena strumpor?! (du har inte tvättat…)Vem har slängt min puderborste på golvet?! (Varför envisas du med att ha ditt smink i hallen när du har två fullt fungerande badrum?!)

Rimlig attityd när morsan är förebilden

När vi sen kommer till det sista morgonsteget, att få på sig skorna och gå ut till bilen, så är vi så uppretade att minsta lilla felhörning, fördröjning eller snedsteg får proportioner som är fullständigt orimliga.

Sen blir vi kompisar. I samma ögonblick som vi svänger ut från uppfarten, så är det som att inget hänt. Det på verkar inte resten av dagen och det påverkar inte nämnvärt våra övriga relationer.

Det jag alltså egentligen rannsakar hos mig själv är: Varför förväntar jag mig att barnen ska vara glada? 

Snäll och artig är bra grejer att vara. Alltid glad är däremot ett fullständigt orimligt krav.

Nu får det vara slut! Från och med imorgon ska jag bita mig i tungan när jag vill fräsa. Jag ska bemöta trött trulighet med gullegull. Jag ska hjälpa till med skor utan att ifrågasätta någons ålder. Och framförallt: Imorgon, 12/10 2017, ska jag sluta förvänta mig att mitt äldsta barn ska bete sig ok när jag inte gör det.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Vem var det nu som sa det…? (Ironi i text är ibland svårt. Jag vet vem det var. Jag vet var det står.)

Orimlig attityd om den förväntas vara konstant.

Slut på meddelandet!

(18)
(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Allas

Laddar