Annons
Annons

Kamremsbyte

Sen eftermiddag, motorväg, hastighet ca 40 km/h pga att infarten till Malmö närmar sig.

Ljud som hörs i bilen:

  • Brus från motor och däck mot asfalt
  • Andra bilar
  • Radions eftermiddagsnyheter
  • Barn som sjunger egenkomponerade sånger
  • …samt ett skrällande, ihåligt, metalliskt ljud framifrån…

Hela instrumentbrädan blir svart. Bromspedalen fastnar.

Annons

Prästmorsan får panik, men eftersom farten är låg, lyckas hon svänga in till sidan och placera bilen rätt snyggt, utom fara. Prästmorsan andas häftigt.

Barnen, bilen har gått sönder. Nu behöver jag att ni samarbetar. Fan, fan, fan. Jävlar, jävlar,jävlar.

Mamma sa fan och jävlar!

Strunta i att jag svär, bilen är sönder! Jag ska bara ringa några samtal och då behöver jag att ni är tysta. Ok?!!?

Här har det gått upp för Prästmorsan att detta lika gärna hade kunnat hända 1 km tidigare och då hade vi kanske inte levt. Efterchockspaniken sätter in lagom till att operatören på assistansbolaget svarar. Hon får ta emot ALLT. Vilken hjälte! Dagens ros till henne! På ett och samma andetag försöker Prästmorsan förklara vad som har hänt, samt införliva hela sin dödsångest i samma andetag.

Hej. Min bil har stannat på motorvägen. Jag vet inte vad jag ska göra. Vi står vid sidan och har varningsblinkers på. Hur ska jag göra nu? Barnen sitter i baksätet. Vi hade kunnat vara döda. Det hade kunnat bli seriekrock. Jag har tid för kamremsbyte nästa vecka, men det är väl inte lönt nu? Tänk om det hade hänt vid förra avfarten! Då körde jag i 110! Och jag måste ju ha bil. Vi ska ha barnkalas nästa vecka, då måste jag frakta saker i bilen. Och vi hade kunnat dö. Jag har ju BARNEN i bilen!!! 

Ja, ni fattar ju. På ett enda andetag fick jag ur mig allt. Och guld-tjejen på assistansbolaget bara slöt in mig i sin varma famn av samtalsmetodik. Hon fick klart för sig att alla mådde bra. Sedan ledde hon mig ut ur bilen, efter att jag kollat med mig att jag kunde lämna bilen säkert. Hon pratade så lugnt och varmt med mig att när jag kom tillbaka till bilen efter att ha satt ut varningstriangeln, så var jag lugn och kunde svara på hennes frågor.

Mamma, vi ska åka bärgningsbil!

Efter en stund kom bärgningsbilen. En trevlig ung bärgare berättade för mig att det var kamremmen (jag hade in i det sista hoppats på något annat). Han vinschade upp bilen på sitt flak i ett huj. Då. Då gick det upp för barnen. Mamma, vi ska åka BÄRGNINGSBIL!!! Ja, vad kul va! (försök säga det pedagogiskt, utan ironi i rösten). Bärgaren påminde mig om att stänga min fönsterruta, för det kunde nog blåsa en del på vägen. Bara det att…fönsterhissen slutade fungera i samma ögonblick. Rutan var fast långt nere i dörren. Kul. Kul att åka bärgningsbil genom hela Malmö med rutan öppen. VERKLIGEN JÄTTEKUL!!!!

Malmö, lite grann från ovan. Rättare sagt från flaket på en bärgningsbil. Pildammsparken till höger och sjukhuset till vänster. Mycket nöje!

Sen kom vi hem. Sen tejpade jag för rutan. Sen ville jag gråta.

Välkommen till skrotupplaget!

Sen gick allt snabbt. Vips kunde vi lägga om billånet och fick en bra magkänsla för en annons hos en bilhandlare…och familjebilen kunde levereras. Vi kör numera Ford. Som ca 10-åring under Ronny och Ragge-perioden av 90-talet, har jag en rätt ambivalent relation till Ford. Jag har svårt att släppa Fårrrrden. Minns ni?

Jag hittade en snigel, mamma!

I väntan på leverans fick kollektivtrafiken göra sitt. Storebror kan man ändå lita på. Om man säger att vi måste skynda oss, så skyndar han sig. Om man säger att han ska sitta still och inte sparka på sätet framför, så försöker han i alla fall. Lillasyster däremot. Give me a break… Vi måste skynda oss!! Ja, men jag hittade en snigel…. 

Ja herregud…slutet gott, allting gott.

Kamremmen byttes i alla fall – till en helt nybegagnad bil…

Stenhårda brudar kör Ford. Bara så ni vet.

 

(23)
(0)

Kommentera


 

Annons

Laddar