Annons
Annons

Maj, maj måne

Maj alltså… man kan ju bli trött av bara ordet.

Alla vet att maj är en kopia av december. Alla har sjukt mycket att göra på jobbet och fritiden fylls av hundra tusen avslutningar.

Vi gick ut starkt förra veckan med kör-avslutning. Storebror började sjunga i barnkören på mitt jobb för några veckor sedan och laddade stort för sitt första framträdande…som var avslutning. Ja. Det blev kanske lite snett att börja med avslutning, men ja…Storebror är ju inte känd för sitt konventionella tänkande. Vilket barn är det, förresten? Konventioner känns ju som ett rätt typisk vuxensak.

Annons

Nästa avslutning var förskolan. Med picknickbuffé! Tack kära pedagoger för den idén. Jag får ju sån extrem prestationsångest av att packa picknick-korg när femtusen andra föräldrar sitter bredvid mig och har packat femtusen bättre picknick-korgar. Som att det faktiskt skulle betyda något? Eller ens ha något med verkligheten att göra! Men känslan är den. Och känslor är ju varken objektiva eller rationella, så mycket kan vi ju konstatera. Så en enda grej som sätts på ett och samma bord och kan försvinna lite i mängden. Tack!

Mediapappan skrev upp ”piroger” när han såg Vi tar med detta –listan. Han gjorde en stabil pappainsats och gjorde en sviiiiingod fyllning. Jag gjorde en equally stabil mammainsats och bakade in dendäringa fyllningen i deg. Om jag gjorde det på betald arbetstid? Nej. Om jag jobbade in lunchen och gjorde det på min arbetsplats? Ja. Om jag smakade den som blev trasig? Eeeeh JA. 

Sen började det. Typ det finaste jag varit med om. Barnens Astrid Lindgren-pjäs. Å jisses, tur jag satt i motljus så att ingen såg att jag lipade hela föreställningen. Mina små barn, som skådespelade utan att gråta. Alltså, det är stort. Jag är alltså förälder till ett sånt barn som skrek sig igenom sina tre första organiserade luciadagar. Första året som han faktiskt var med var förra året. Alla fixar inte pressen och det är ok. Och det är ok att vara stolt över att barn utvecklas. Och jag är förälder till ett annat barn, som är ett under av social kompetens. Jag är ändå präst, jag är bra på att kallprata. Jag kallpratar på arbetstid. Jag djuppratar också, men jag kallpratar mer. Ändå ser jag mig ständig slagen av en mycket mindre kopia av mig själv. Hon tar scenen med storm och vandrar sedan omkring till lite olika familjer och ser vad de har för sig. Hon fick också den stora äran att säga till draken Katla att han (hon? hen?) är en fisrumpa. Fair enough, Lillasyster, att spruta eld på folk kvalificerar liksom in en i fisrumpe-facket rätt snabbt.

Paradis-Oskar och Kajsa Kavat, bästa förskoleavslutningen någonsin! Pedagoger, att få 23 barn att genomföra en hel föreställning är helt sjukt imponerande!

Fisrumpa!

Guds lille fyr

Nu laddar vi om. På lördag är det dansavslutning och på söndag är det gympaavslutning. Jisses…det blir inte bättre ju äldre de blir, eller hur? Det kommer bara bli fler och fler avslutningar…

Hur många rörda tårar ska en mamma behöva gråta egentligen?!

 

(16)
(0)

Kommentera


 

Annons

Laddar