Annons
Annons

Måste du vara så sur hela tiden?

Jag är i grunden en glad skit. Nog kan det drypa av sarkasmer från denna mun, men oftast är jag rätt glad. Och nog har jag fått några smällar av livet, men glaset har liksom aldrig blivit halvtomt. Visst gormar jag så att talgoxarna lämnar sin matboll utanför köksfönstret när vi håller på att missa både förskolefrukost och morgonmöten på grund av att en tröja har fel dinosaurie eller att brandbilsstrumporna inte är rena, men finns det bara kaffe när jag kommer till jobbet, så är jag ofta på bra humör.

Annons
Pepptröja på!

Pepptröja på!

Så visst blev jag förvånad när Mediapappan en dag bara utbrast Måste du vara så sur hela tiden?

Han sa så.  Efter flera månader av vresighet från min sida, fast bara ibland. Det finns inget krav på ständig glädje och frid i vårt hem, så jag blev både förvånad och satte mig såklart i försvarsställning till en början, men efter ett tag, så insåg jag vad han pratade om. Jag var arg och ledsen i flera dagar i sträck. Sedan blev jag mitt vanliga jag några veckor, för att sedan bli mer eller mindre sängliggande i förlamande ångest i tre dagar. Vad hade hänt med mig?

Det heter PMDS, en förkortning för Pre-Menstruell Dysforiskt Syndrom, alltså en allvarligare form av PMS. De allra flesta kvinnor upplever tidvis någon form av PMS, med spänningar och vresighet som följd. Kanske knäpper någon upp byxorna i soffan på kvällen, kanske blir någon gråtmild av något helt otippat eller letar igenom varenda skåp efter något ätbart. 3-5% av oss blir fullständigt personlighetsförändrade. För mig handlar det dels om att jag blir ledsen långt in i själen och dels får jag för mig att jag inte är vatten värd. Och med vatten menar jag kärlek. På fullaste allvar tror jag att Mediapappan innerst inne önskar att han inte hade gift sig med mig, att han kommer hem av ren pliktkänsla, att han egentligen önskar att han fick komma hem till en sval Mediamamma med vita inredningsdetaljer. Eftersom jag tre veckor av fyra är en queen som bär min krona högt, så vet jag innerst inne att verkligheten är verkligheten och att hjärnspökena är hormonmonster som berättar onda sagor.

För andra ser det annorlunda ut. Vissa får näst intill maniska raseriutbrott, andra får suicidtankar och ytterligare andra kan inte ta sig ur sängen.

Varför pratar vi inte om detta? 3-5% av kvinnor i fertil ålder är ganska många. Det är din syrra, din chef, prästen på farfars begravning, busschaffisen imorse, hon som alltid är arg i charken, grannen som alltid skriker på sina barn…eller är det du? Vi måste börja prata om det. Liksom annan psykisk ohälsa, så kan vi inte ta oss i kragen. Det finns ingen krage att ta sig i just de dagarna och de få dagarna påverkar hela livet. Min PMDS blir värre för varje gång jag är gravid, så min och Mediapappans enkla slutsats är Vi kan inte få fler barn. Jag har börjat säga det, rakt ut,utan skrupler när någon lägger sig i. Nååååh, nog kan det bli en liten trea? Ni är ju fortfarande unga. Efter några år kommer suget efter en bebis igen. Jeep, måhända kommer bebissuget om ett tag, men jag kan inte, vi kan inte. Vi kan inte riskera att jag blir sämre.

Två boktips! En av böckerna är måhända lite mer relevant för just detta inlägg.

Två boktips! En av böckerna är måhända lite mer relevant för just detta inlägg.

Men fy, nu är hon ju nästan privat, den där prästmorsan. Jo, men detta är så viktigt att vi pratar om. Det handlar inte om att köpa en 100-grammare helnöt och kolla på feel good-filmer. Det handlar om att få ha en vardag som inte präglas av vilken dag det är. Det handlar om att den forskning som finns måste nå ut till barnmorskor, vårdcentraler, gynekologer och psykologer. Och att forskningen kring kvinnosjukdomar måste börja bli viktig. Vi kan inte gå runt med förlossningsskador, PMDS, endometrios etc och få ta den smällen för att kvinnor alltid har fött barn. Jag har haft tur. Efter ett katastrofmöte med en psykolog under min andra graviditet, träffade jag syster Gullvi som direkt fattade galoppen. Hon lyssnade och svor utan att be om ursäkt (ni behöver inte be om ursäkt när ni svär bara för att jag har kragen på). Många medsystrar har inte lika tur, utan fastnar hos läkare som i värsta fall hånar och klassar dem som hysteriska eller klagande käringar. Som med allt annat är kunskap nyckeln, lösningen, svaret. Skaffa kunskap och sprid den i evigheters evighet, Amen.

(58)
(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Allas

Laddar