Annons
Annons

Say ma-ma, OK-stämpel i rumpan, godkänd av staten

Lillasyster har fått sin ok-stämpel i rumpan.

Hon klarade fyraårskontrollen med bravur.

Hon är normal

Och jag får så dubbla känslor av det där.

Barnet kan rita en gubbe. Barnet är således normalt. 

Jag älskar att bvc finns. För oroliga föräldrar, för familjer som behöver stöd, för barn som lever i utsatthet, för enkla och svåra frågor, för att upptäcka missförhållanden eller en instans dit man kan vända sig när man varken vet ut eller in.

Annons

Jag fattar att det är bra att upptäcka om barnet inte ser bra, hör bra eller har svårt för något som man behöver kunna. Det är när barnet tvingas in i normens snäva ramar som det skruvar runt sig långt inne i hjärteroten. Storebror ritade aldrig någon huvudfoting. Han hoppade det. Han har liksom inte varit så intresserad av några jäkla gubbar utan hals. Han ritar fortfarande rätt kasst. Han skriver istället. Och då måste man som förälder förklaaaara för staten att det inte är något fel på att barnet inte ritar fakking huvudfotingar eftersom han är bra på aaaandra saker.

Lillasyster följer normen mer än sin storebror. Hon är kreativ, men en del av den kreativiteten fick stryka på foten igår, för att  våra trånga normer bestämmer hur vi ska tänka. Den roliga leken en ska bort lektes enligt alla bestämda regler. En jacka, en strumpa, en tröja och en penna – vilken ska bort? Ja, pennan såklart. Det vet vi ju alla. För en penna är inget klädesplagg. Lillasyster tänkte en stund och sa sedan självsäkert Jackan! Varför det? Hur tänker du då? För jackan kan man knäppa! Wham, bam, thank you ma’am – klart jackan ska bort. Ja, men det var ju fel. Just ordet fel användes givetsvis inte, men Lillasyster fick klart för sig hur man ska tänka.

Vi har ett underbart bvc. Det finns så stor omsorg och så stort kunnande hos dessa barnsjuksköterskor att jag blir rejält imponerad. De är proffsiga utan att bli kalla och snälla utan att bli mesiga. Jag blir bara så tveksam till metoderna. På ett större plan alltså, nationellt. Vill vi ha ett samhälle där alla tänker att pennan ska bort? Där en egen lösning är fel? Och där vi lär oss det i fyraårsåldern?

Och hela tiden var hon duktig. Jag sa det med, shame on me. Och Lillasyster var så glad, för hon hade varit så duktig. Redan som fyraåring, så vet hon att det är duktig hon ska vara. Inte för att det är fel att vara duktig. Jag är duktig på en massa saker, men den duktigheten slår också över minst en stund om dagen. När duktigheten blir lag. När mitt värde ligger i duktigheten och dödar glädjen i att upptäcka att en ska bort har mer än en lösning.

Visst var du superduktig, älskade dotter. Men mest var du du, med allt vad det innebär.

(39)
(0)

Kommentera


 

Annons

Laddar