Annons
Annons

True romance?

Den enda sanna kärleken. Tror ni på den? Jag gör inte det. Va? Nu sitter prästen, som varje sommar viger ihop flera människor i äktenskap, och påstår att hon inte tror på kärlek och tvåsamhet! Nej nej, läs igen! Jag tror att två människor kan hitta varandra, bli våldsamt kära, bygga ett liv ihop och få det att hålla ett helt liv – med lycka, respekt, trohet och utan att bli galen. Det är fullt möjligt och till och med vanligare än man kan tro, om man bara skippar den där lustiga idén om att det måste vara så himla kärt och romantiskt hela tiden. Fortsätt att missförstå mig rätt nu alltså (har så svårt för det uttrycket, det går rysningar genom ryggraden nu, varför använder jag det?), jag tror på kärleken, men jag tror inte på att det måste pirra i magen hela tiden.

Annons
brollop

De hör ihop, de två.

Idag firar vi förlovningsdag, Mediapappan och jag. Vi är fina ihop. Vi skrattar mycket. Vi är bra på vardagsliv. Ibland är vi jättekära! Kanske inte varje dag, men lite då och då. Lagom. Det är den djupa samhörigheten vi bygger på. Jag hade inte pallat röda rosor och nallebjörnar. Helt seriöst, jag behöver inte en livspartner som ger mig röda rosor. Jag behöver en som ger mig replikor på vapen från zombieserien The Walking Dead. Jag behöver en bästa kompis vars tår jag kan hitta mitt i natten och klappa med mina tår.

Mer romantiskt än taggtråd runt ett basebollträ finns inte.

Någon mer romantisk julklapp än taggtråd runt ett basebollträ finns inte. Svårt att förklara om du inte är frälst av The Walking Dead. Är du det, så vet du exakt vad jag menar. 

Folk skiljer sig ibland på grund av att de blir mer som kompisar än partners. Jag lägger mig inte i det, funkar det inte, så funkar det inte. Jag hade själv ett äktenskap i bagaget när Mediapappan satte sig i passagerarsätet på min röda Golf för att samåka till jobbet. Jag var 27, han var 22. Jag var nyskild och trasig, han var en ung festivalpojke med förstora byxor och ännu större hörlurar. Vi var världens bästa kompisar. Sen hånglade vi på ett konfirmandläger (obs sant!) och fortsatte vara bästa kompisar. Nu har vi två barn, en massa vuxenansvar och är fortfarande bästa kompisar. Där ligger vårt hemliga vapen – vi är fortfarande friends with benefits.

josebb

Det går bra nu, kompis.

En annan grej handlar om förväntningar. Vi förväntar oss två saker av varandra. Trohet och att barnen ska hållas vid liv. Hur var och en sedan ordnar dessa saker, lägger vi oss inte i. Således bråkar vi väldigt lite om vardagsstöket och ännu mindre om utekvällar på olika håll. Det är inte värt det, helt enkelt.

De borde antagligen ha legat i sängen båda två. Antagligen ville ingen av dem sova. Båda mår bra. De sköter sig själva.

De borde antagligen ha legat i sängen båda två. Antagligen ville ingen av dem sova. Båda mår bra. De sköter sig själva.

Vi är alltså inte perfekta. We don’t do perfect. Vi bara är, mest. Och det funkar! Mitt i allt, mitt i höstvintern 2016, som varit den tuffaste hösten på länge, så håller vi hårt i varandra. Vissa dagar för att vi bara vet att det är vi som hör ihop. Han är inte min enda sanna kärlek. Jag är inte hans enda sanna kärlek. Inte för att det finns andra, utan för att vi inte behöver tala om det i termer av röda rosor och nallebjörnar med budskap. Vår jargong är grov, våra vanor stundtals tonårsaktiga och vi är lyckliga ihop. Slopa idén om romantiken, satsa på teambuilding istället – det är den som räknas när det blåser.

Han får första sidan i min "Mina vänner"-bok

Han får första sidan i min ”Mina vänner”-bok

(89)
(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Allas

Laddar