Annons
Annons

Vabbar och vobbar

Det blev en VAB, fast en vobb. Ni vet en VAB-dag där barnet är så pass friskt att det inte känns så himla motiverat att meddela att man är hemma. Och ändå är barnet för sjukt (eller var igår vid hämtning, rättare sagt) för att kunna lämnas på förskolan.

Annons

Efter femton tjatningar om ett nytt spel på plattan, föll jag till föga och förhandlade till mig assistans i dagens arbete (det är fint att han fortfarande tror att han faktiskt hjälper och inte mest stjälper) och tänkte plattspelet kunde bli en bra lön (det kostade 40 spänn, jag svor högt och fult över digitala ockrare). Arbetsuppgiften var att åka till det stora varuhuset, där bara företag får handla och köpa absurda saker, som 15 flaskor glögg och 120 chokladtomtar. Storebror var ändå rätt imponerad över antalet tomtar.

manne-tomtar

”Ska ni äta dem på jobbet, mamma?” ”Ja. Eller nej alltså, barnen som går Lucia på söndag.” ”Hur många ska du äta?” ”Ingen.” (lögn, jag kommer trycka i mig tre)

Vi pratade om julen i bilen och kom osökt in på hur det var när jag var gravid och hur det gick till och hundra andra frågor och kommentarer kring hur ofantligt tjock jag måste ha varit eftersom Lillasyster var en så stor bebis, det kom han minsann ihåg (hon vägde lite drygt 2500 gram, allt annat var mackens erbjudande om ”kaffeåbulle för 25 spänn”).

Jag började genast minnas denna bilden, tagen med Lillasyster i magen v 30 (alltså snart tre år sedan):

johanna-gravid

Jag tog bilden mest som referens till mig själv, eftersom just den gudstjänsten blev startskottet för alla ”oj, nu är det snart dags!” med tillhörande ovälkommen magklapp och ”är du säker på att det inte är två?”. Det givna svaret på båda frågorna är givetvis ”HÅLL KÄFTEN, RÖR MIG INTE!!!” I verkligheten hålls naturligtvis masken. Varför vi håller masken? För att någon slags konsekvensanalys och självbevarelsedrift ändå vinner. Vi vet att vi inte har orken att städa upp efter att ha flippat på en kyrktant som bara ville väl. Just den söndagen kom en replik som jag dittills aldrig hade hört. ”Jag kan se vad du har gjort”. Vad ville hen att jag skulle svara? Hur var liksom tanken att jag skulle reagera? Några alternativ:

  1. Ja, och gött var det!
  2. Skit ner dig!
  3. Du kanske borde prova att ligga lite, det sägs vara bra för hälsan!
  4. osv osv osv

I tanken sa jag allt det, körde till macken och köpte kaffeåbulle (två bullar), och var queen hela dagen. I verkligheten sa jag något så klatschigt som ”jaså, gör du det, jahaja”. Jag körde ändå till macken, köpte kaffeåbulle och var naturligtvis queen ändå (alltid queen!)

Så nu kommer den bittra sanningen: De flesta präster i de protestantiska kyrkorna, som alltså inte omfattas av ett celibatslöfte, ligger med sin eventuella partner. Ibland leder detta till graviditet. Ibland är den graviditeten otroligt önskad (som på bilden), planerad, oplanerad (typ den på bilden, den skulle komma i sinom tid, men inte precis just så snabbt) etc etc etc i all oändlighet. Kan någon gissa varför? För att varenda präst du någonsin mött, sett på tv, hört på radio eller stött ihop med på något annat sätt, är en människa.

Så, nu var det sagt.

Innan det är slut för idag, bjussar jag på en kort konversation ur verkligheten.

caption

När otillräckligheten anfaller från alla håll!

 

Ha en fin fredag, nu blir det vin och tacos!

(11)
(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Allas

Laddar