Annons
Annons

Vad händer i helgen då?

 

Igår ställde vi till en liten Halloween-tillställning! (ja, vi vet att det är på tisdag, men då är det en vanlig dag med falukorv och läggdags). Barnen var övertaggade. Alltså överövertaggade. De har pratar mer om ”Hawoliiin” än både födelsedagar och jul de senaste veckorna.

Annons

Hela veckan hade kostymer diskuterats. Storebror pendlade mellan några olika superhjältar, som ingen som inte är väl förtrogen med Barnkanalens hela utbud, vet vilka det är. Till slut för valet på Pyjamashjältarnas stora antagonist, den galne vetenskapsmannen Romeo.

Lillasyster bedrev någon slags egenterapi och ville föreställa sitt eget hjärnspöke, monstret Kafaa. Kafaa är skulden till allt hemskt som händer och bor i någon slags mörker. Han är arketypen för det läskiga. Ganska sunt att bekämpa sitt eget monster genom att klä ut sig till densamme.

Allt var mycket spännande. Kompisen kom med dödskalleklänning och spindlar i håret. Godisskålen fanns på Storebrors rum, på bordet låg spindelnät och i hörnet stod den lysande pumpagubben. Maten var rätt rälig, men det var ju ändå godis som var kvällens viktigaste föda.

Fina barn, rälig mat och en extremt obehaglig pumpa bak i skuggorna

Till slut landade alla barn i soffan framför monsterfilm med två skålar popcorn, drunknande i zombieläsk.

Nu kanske någon förfärar sig. ”Ska inte ens prästen stå för allhelgonahelgens bevarande?!”. Prästen svarar lugnt och beskedligt att det ena faktiskt inte måste utesluta det andra. Att vi tänder ljus på våra käras gravar, lägger en krans av granris och kanske går in i kyrkan för en stunds lugn och ro grundar sig i våra frågor och tankar inför döden. Att en ny generation fascinerar sig för monster och zombies grundar sig i deras…just det – frågor och tankar inför döden. Och inte bara det, människan har alltid tyckt att ondska har varit spännande. Lyft ut det allra läskigaste och gör underhållning av det. Få människor förfärar sig över Snorres Edda idag…just sayin’…

Just vid denna tid av hösten brukar jag ta tillfället i akt och prata om rädsla och döden med de barn och ungdomar jag möter. Det är ett ypperligt tillfälle. De kan prata om hur de ska klä ut sig och jag kan haka tag i något av det de säger. Samtidigt berättar jag om kyrkogården och helgens traditioner och historia. Under veckorna kring allhelgona lyser ljusen på alla kyrkogårdar, människor söker sig till varandra och mitt i alla frågor, tankar och nya och gamla sorger så formas en fin gemenskap. Vi delar samma förutsättningar som människor. Vi föds och vi dör, det är våra minsta gemensamma nämnare.

Samtidigt brukar jag berätta för den äldre generationen, som gärna beklagar sig över ungdomens spökfestande, att granriset de lägger på gravarna är en rest från hednisk tid. Granris sades hindra onda väsen från att komma in i husen. Rädsla för monster och onda väsen, som sakta men säkert blir tradition, från generation till genration. Släkten följa släktens gång.

Men halloween är ju ingen svensk högtid, varför ska vi fira den?! Tja, det är ju ingen som tvingar dig att fira något du inte vill. De flesta grannskap har en rätt enkel regel om att små spökbarn på godisjakt bara ringer på hos folk som tydligt visar att de är välkomna, typ med en pumpa vid dörren. De flesta av våra traditioner är importerade på ett eller annat sätt. Att just denna har råkat importeras under vår livstid innebär väl inte att den omintetgör någon slags folksjäl?! Fira allt som går! Ställ till med fest när du får tillfälle! Tänd ljus, i pumpor eller på gravar, när hösten är så mörk att du inte vet hur du ska orka ett steg till.

Tänk vad mycket enklare det hade varit om vi pratade med varandra. Tänk vad fint att traditioner får lov att utvecklas och bevaras på samma gång.

Var rädda tillsammans och var rädda om varandra i allhelgonatid!

 

(25)
(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Allas

Laddar