Annons
Annons

Vårruset!

Folkfest!

Jag har sprungit lopp!

Det har jag faktiskt aldrig gjort innan. Jo, nåt sånt där skoljippo där man betalar en massa tior från sina föräldrar till något behjärtansvärt och sedan förväntas springa x antal varv runt idrottsplatsen. Men lopp, sånt har jag aldrig sysslat med.

Annons

Jag gillar ju egentligen inte att springa så himla mycket. Träna ja, men då mest styrka. Jag boxades (och sparkades) tidigare, men då förväntas man kunna hålla igång utav bara faaaasen i några minuter i taget. Att hålla kroppen igång i ett bra tempo under lång tid har liksom inte varit min grej. Jag är ju ett litet ettrigt djur liksom. Uthållighet och tålmodighet är ju inte trademark Prästmorsan direkt. Lopp har ju då aldrig riktigt tilltalat mig.

Förrän nu!

Vårruset gick av stapeln ikväll i Malmö. Vi, balla brudar från min arbetsplats, iklädda röda tröjor med logga och ett ganska fnissigt humör placerade oss i gruppen som skulle jogga. Ingen skulle springa fort, någon skulle gå. Jag tänkte att jag skulle börja jogga lite och sen gå runt. Det är ett tag sedan jag var i någon ordentlig kondition och tänkte att 5 kilometer skulle bli en chock för kroppen.

Undercut är det hemliga tecknet för ”jag jobbar i kyrkan, men är ganska ball ändå”. 10 sekunder till start typ. Foto: Christina Willstedt

Jag började jogga. Och jogga. Och jogga. Kroppen justerade andning och rytm av sig själv. Efter 2 km, när jag trodde att jag skulle ha börjat gå, kände jag hur kroppen bara fortsatte…och fortsatte. Vid 2,5 km vätskekonroll ropade någon Hälften kvar! *poff* Nya krafter!

Plötsligt, 40 minuter senare, hade jag sprungit 5 kilometer. Utan att egentligen förbereda mig för mer än en trevlig kväll med kollegorna. Utan att ligga på marken och flämta. Utan att egentligen vara mer påverkad än rätt svettig och ont i låren. Ikväll spottar jag Jantelagen rakt i ansiktet. Jag var så sjukt grym! Adrenalinet pumpade, vilket jag inser nu när jag kollar vad jag skrev till Mediapappan direkt efter:

Jag är hooked! Jag ska börja springa. Jag som aldrig gillat att springa. Nu jäklar! Ingen hälsohets alltså. Once a godismonster, always a godismonster – men min kropp älskar ju detta med rörelse och press.

Jag testade om det gick att ta selfies under löpning. Kolla, det gick!

Heja, heja!

Efter loppet blev det picnic. Huvudsponsorn heter Coop och således fanns inget vin i picnicpåsen. Illa, kände vi. Till picnic i vårkvällen ville vi ha rosé. Vi saknade korkskruv, men kloka kyrkomusiker bär med sig rosé till löpturen. En våldsam fight mot kork, medelst nycklar och pennor tog sin början. Efter en stund fick vi ge upp. Och var rätt nöjda ändå. Mest nöjda var vi nog över att inte ha deltagit i quizet som anordnades förestart. Genom högtalarna hörde vi att förstapriset var en träningsresa till Portugal. Resa bort för att träna? Gör man så? Är det trendigt och hett? Känner man sig som Mästarnas Mästare? Kanske är det den känslan man vill åt? Känslan av Tomas Ravelli svettades också här, då är det nog värt pengarna. Nej, nu raljerar jag igen. Jag bara känner att det sista jag vill är att åka på träningsresa.

Nöjda. Med igenkorkat vin. Foto: Christina Willstedt

Mina ben skvallrar redan om att morgondagen kommer vara plågsam. Ändå räknar jag dagarna tills jag ska testa att ge mig ut på egen hand. Nu vet jag att jag kan.

Run, Prästmorsan, run!

(23)
(0)

Kommentera


 

Annons

Laddar